Lite så man känner!!! ni skulle ha sett dom på Peace and Love!

Nu är det dags att rensa knoppen lite… Jag är så förbaskat trött på det mesta just nu, fanken när ska det börja gå min väg?? Har jobbat i mot mig själv i allt för lång tid nu! Det är så att det känns som att jag ständigt har ont.

Är det inte fysisk smärta så är det psykisk smärta. Det känns lite så att det är det som jag ska leva med, att jag inte är något mer värd än så, börjar bli less…

Så inte vet jag, det här kanske bara är skitsnack…

För det finns säkert de som har samma problem, men för tillfället så känner jag mig riktigt utelämnad. De sår som jag bär på i hjärtat, vist de läker. Men varje gång det har börjat läka så kommer det ett nytt. Kanske är det mig det är fel på!

Men såren de som så djupa är. De gör så att nästan hjärtat slutar att slå, grejen är den att jag vill känna lite med gång på det så som i det riktiga livet. Jag kan vara glad och sprallig på utsidan, men när jag är mig själv om kvällen så känner jag mig inte så som jag vill. Jag klandrar ingen för hur jag mår! För alla har rätt att välja, alla har rätt på något vis. Men när man ständigt lever med motgången så äter det upp ens insida. Ni vet säkert vad jag pratar om! För jag är som sagt inte ensam i den här världen om att känna så här.

Men inte för att försöka impa på någon eller skryta, så tror jag att det är få som känt den långvariga smärtan som jag har. Jag har varit olyckligt kär alt för många gånger, det fysiska har jag nog skadat "allt" på ett eller annat sätt. Och så alla motgångar jag har fått möta i livet kan kännas väldigt tunga. Jag kräver inte att ni ska tycka något om det här! För jag skriver inte det här för att vinna något. Jag skriver det för att få av mig lite, lite av det som jag ständigt går och bär på. För ni ska veta att det jag vill är att se er lyckliga, för är alla lyckliga så kanske jag övervinner smärtan! Ha det ni alla, hoppas att ni inte smärtan finna!