Jag hade en konstig dröm i natt! jag bodde i en stad som jag inte känner igen… Där levde jag ett helt vanligt liv, eller jag hade fullt upp som vanligt. Jag tror att jag jobbade som någon typ av ”springpojke” eller budbärare. Jag träffade bra konstiga män och kvinnor, och det var grått och kalt runt om mig. Livet bara knallad på. Så en dag när jag var på träningscentret, där man kunde göra det mesta, man kunde lyfta skrot, kickboxa, gruppträning, spinning ja allt i princip. Men jag var där för att köra spinning. Det var då jag såg dig… Så vacker, precis som att en ängel hade klivit ner på denna jord. Även fast det bara var ett ögonblick innan du försvann, så kändes det längre… Jag bara stod där, jaja. Glöm det där du, tänkte jag! Så jag hoppade på cykeln och körde igenom 1 timmes träning. Med tanken på dig hela tiden. Ja in i duschen och den gråa världen igen. När jag var klar med allt, så gick jag och satte mig på ett café och tog mig en kaffe. Där satt jag och tänkte på hur jag skulle lägga upp resten av min dag… Borta i mina tankar var jag, när jag ryckte till lite granna, -Får jag slå mig ner. Sa en mild röst. Och jag vände mig om, och där stod hon, hon ifrån gymmet! Mitt hjärta började slå snabbare, Vad gör du här? tänkte jag. Du hade ett leende som bara fick mig att le, hela jag log när jag såg dig. Jag antar att du märkte det, för du frågade –vad? Lite sådär funderande. Vi började prata lite… Isen var bruten, och vi pratade om allt möjligt… Lite senare så kom det fram att hon facktiskt hade sett mig i träningslokalen några gånger. Vilket jag vart lite förvånad över… Varför hade hon set mig? När det finns mer vältränade och snyggare killar i träningslokalen. Jag trodde verkligen inte att jag skulle få känna såhär igen, tänkte jag för mig själv. Hon log. Hon hade läst mig och sa – du ser mycket bättre ut än de i träningshallen. De har bara muskler och ett dåligt temperament!... Va vad sa du? tänkte jag igen. Det jag fick fram i den stunden var bara - du ser inte så dum ut heller. När jag bara funderade och funderade, hur kan jag ha en sådan tur… det andra jag tänkte var sjabbla inte bort det här nu! I samma stund som den sista tanken kom så reste hon sig, -jag måste gå nu sa hon. Jag har en buss att passa. –res dig sa hon. Och det gjorde jag. Hon tog ett kliv i mot mig och gav mig en kram. –tack för pratstunden.  Vi kanske ses någon gång. Sa hon. Jag bara nickade. Och hon log och väde sig och gick, hon slängde en blick över axeln lite längre upp efter vägen, och hon såg mig ståendes kvar bredvid bordet. Då lyfte hon armen och vinkade till mig. Och jag vinkade tillbaka. Jag var så paff! Jag fattade inte att det här hade hänt! Dagen gick, och jag fattade fortfarande inte! Jag var hemma i mit kryp in runt kl 19. Jag skulle ta upp nycklarna ur jackfickan, då jag kände en papperslapp! Vad är det här??? Jag tog upp lappen, där det stod Middag kl 20. Jag vände på lappen och där stod det vad det var för mat ställe! Jaha?? tänkte jag. Då var det bara att skynda sig! Det var en bit in till stan. Bussen skulle inte gå på några timmar, så jag fick ta cykeln, och det var långt dit jag skulle. Så jag trampade på!! Jag var väl inne i stan och vid restaurangen runt 20:20 eller något. Men ingen var där, nej!!! Jag är sen, skit också! Du skulle inte sumpa det här, tänkte jag! Då började tankarna sväva bort lite och jag tänkte på hur allt hänt, hon träffade mig på caféet och ger mig en kram, jag var redan i himmelen. Och under den här kramen så smyger hon ner en lapp i fickan, hon hade planerat allt! Och så kommer du försent, ditt klant skaft! Tänkte jag. Jag stod och svor lite för mig själv, och var anmält arg, svettig och frustrerad. –är du arg för då? Sa en ljuv röst! Jag vände mig om och där stod hon… Vackrare än någonsin. – Vad vacker du är. Sa jag. Hon log. –jag, jag jag. Stammade jag. –Det gör inget. sa hon. -Du kom i vargefall! Vilket jag är glad för, sa hon. Vi stod och kollade in i varandras ögon. Vilket var något som var underbart, det var skymning och dina blåa ögon var så vackra. – du behöver en dusch!… - Vi går hem till mig. Sa hon. Och jag fick ur mig ett skratt. – ja det kan jag behöva. Vi gick hem till dig, vi pratade på vägen och vi skrattade och hade trevligt. Plötsligt så tog du min hand. Du kramade den så ömt, jag vände blicken i mot dig och log. – vad glad jag är att du fann mig, sa jag. Vi var framme vid ditt hem, det var ett grönt hyreshus. Med lite gammalt stuk på. Väldigt vackert hus måste jag säga. Vi gick upp till din lägenhet som var på 3 våningen, du hade ett vackert hem! Kvällen fortsatte och det var det bästa jag varit med om, vi skrattade, pratade och drack te! Mitt i en diskussion om något oviktigt så sträckte du dig fram och kysste mig! Det var det mest underbara på denna underbara kväll. –woww , sa jag och blundade. Jag öppnade ögonen och mötte din blick. -Vad vacker du är, sa jag. Kvällen och natten fortsatte och vi bara ägnade oss åt varandra. Jag somnade i din famn, det här var så underbart, att det inte kunde vara sant, jag kände din hand i mot min kind.

Och då vaknade jag! Jag ville bara tillbaka till denna värld, för här var jag lycklig! vad betyder det här?? Jag vill bara tillbaka till denna dröm, men du är borta!      

Sitter här och tänker, jag tänker på vilka vägar mit liv har tagit. Och kan inte sliuta skratta. Hur kan man ha sådant dåligt flyt som jag har... Ha ha, ja jag kan inte minnas att något har gått i lås. varken kärlek, kariär eller almänt i livet. Otur är nog mitt andra namn. men vad ska man göra om inte att skratta åt det :) så Haha Hehehe Hihihi. eller något i den stilen. Ha det!!!

JA det är precis så dagewn har varit. Enbart seg... Har inte fått mycket gjort, sitter och ritar nu, så vi får se om den kommer upp här sen! Har ni några förslag om vad jag ska teckna så är det bara att skriva... hur det än är så ska alla ha det bra, för det vet ni att jag vill. om inte, så är det så! :D

ja ni... var fest igår... så nu mår man så som man förkanar :( inte bra vill säga. Men det var roligt igår. är inte så himla pigg, så ska försöka såva lite nu.

Nu är det dags att rensa knoppen lite… Jag är så förbaskat trött på det mesta just nu, fanken när ska det börja gå min väg?? Har jobbat i mot mig själv i allt för lång tid nu! Det är så att det känns som att jag ständigt har ont.

Är det inte fysisk smärta så är det psykisk smärta. Det känns lite så att det är det som jag ska leva med, att jag inte är något mer värd än så, börjar bli less…

Så inte vet jag, det här kanske bara är skitsnack…

För det finns säkert de som har samma problem, men för tillfället så känner jag mig riktigt utelämnad. De sår som jag bär på i hjärtat, vist de läker. Men varje gång det har börjat läka så kommer det ett nytt. Kanske är det mig det är fel på!

Men såren de som så djupa är. De gör så att nästan hjärtat slutar att slå, grejen är den att jag vill känna lite med gång på det så som i det riktiga livet. Jag kan vara glad och sprallig på utsidan, men när jag är mig själv om kvällen så känner jag mig inte så som jag vill. Jag klandrar ingen för hur jag mår! För alla har rätt att välja, alla har rätt på något vis. Men när man ständigt lever med motgången så äter det upp ens insida. Ni vet säkert vad jag pratar om! För jag är som sagt inte ensam i den här världen om att känna så här.

Men inte för att försöka impa på någon eller skryta, så tror jag att det är få som känt den långvariga smärtan som jag har. Jag har varit olyckligt kär alt för många gånger, det fysiska har jag nog skadat "allt" på ett eller annat sätt. Och så alla motgångar jag har fått möta i livet kan kännas väldigt tunga. Jag kräver inte att ni ska tycka något om det här! För jag skriver inte det här för att vinna något. Jag skriver det för att få av mig lite, lite av det som jag ständigt går och bär på. För ni ska veta att det jag vill är att se er lyckliga, för är alla lyckliga så kanske jag övervinner smärtan! Ha det ni alla, hoppas att ni inte smärtan finna!      

Livet käns tungt nu. Det enda som värmer är solen med dess juva strålar. men mörkret inom mig bara växer, det tomrum som bara står öppet och tomt. När ska det släppa, vill inte må som jag gör. Ensamheten och tystnaden, det jag inte orkar med... Men det fins ljus i mitt liv, Så jag antar att det gäller att ta vara på de stunder som man får. Så jag hoppas att Solen kommer mig värma! 

Nu jäklans börjar det bli lite mycket, tenta som ska vara inne i morgon :s så det blir att plugga utav bara h_vetet... men vad ska man säga... så man bäddar får man ligga! så nu tillbaka till plugandet.... Ha det ni alla. 

Kanske inte den gladaste minen, jag brukar bli kass på bilder. Men vad tycker ni om den då?